Den mest efterlängtade semestern någonsin

Den mest efterlängtade semestern någonsin

Det är första gången jag kan minnas att jag sett sommaren komma. Självklart har jag upplevt mängder av junimånader, jag har noterat hur man äntligen kan sitta ute och äta lunch, hur det plötsligt blev badvänligt och när det är dags att ta på solkräm och krypa in i skuggan. Men jag har aldrig riktigt sett sommaren komma. Inte som i år när jag noterat varje steg mot full blom som naturen tagit, varje fågel som flyttat tillbaka och varje extra minut av ljus som vi får innan midsommar när det vänder igen. Det har varit en försommar som fått tid att noteras. Ändå har jag, och många med mig, aldrig känt ett så stort behov av semester.

När jag frågar vänner och kollegor, anställda som frilansare, är alla rörande överens om att detta året har tagit på krafterna och att semestern är oerhört efterlängtad. Trots att många har jobbat färre dagar i veckan än vanligt på grund av permitteringar, trots att flera har fått färre uppdrag än annars och haft ett lugnare tempo, och trots att vi fått mer tid över för att bl.a. pendlingstiden inte längre existerar. Jag trodde naivt nog att det skulle vara tvärt om, och att många skulle känna att det knappt är värt att ta semester för att den kommer skilja sig så mycket från tidigare år, och man har ändå varit hemma och tagit det lugnt om kvällar och helger. Så pass lugnt att man hann se sommaren komma.

Men tji fick jag. För det är varken kroppen eller den sociala nerven som behöver få varva ner. Det är psyket. Hjärnan har inte tagit det lugnt, och psyket har jobbat hårt. Oavsett anställningsform har man nog känt av det där täcket av osäkerhet som legat över en sedan början av mars. Man har planerat febrilt för en osäker framtid, gått med i a-kassor, sökt utbildningar utifall att… Det tär på en.

Det tär trots att man nog ändå långt in vet, hoppas eller tror att det finns famnar som ska fånga upp om man faller. System med ambitioner att klara en kris. Aktörer större än en själv som arbetar för att det ska gå vägen i slutändan, oavsett om du är anställd eller frilans. På Cool Company har vi försökt att se hur vi som en större aktör skulle kunna underlätta situationen, inte bara för företagets anställda, utan även för de egenanställda genom att bl.a. propagera för slopade arbetsgivaravgifter för egenanställda och haft regelbunden kontakt för att fråga våra egenanställda vad vi kan göra för dem. Alla har vi nog gjort så gott vi kan efter bästa förmåga under denna vår och försommar, så låt oss klappa oss själva på axeln sommaren igenom, även om hösten fortfarande kan kännas oviss.

Nu vill jag blåsa ut huvudet. Simma, sova i skuggan med ett sommarprat i bakgrunden, dricka kall öl i värme, prata med vänner om något oviktigt och låta timmarna gå. Och sen vill jag göra det igen, och igen, och igen.

Nu vilar vi upp oss.
Glad sommar alla

niklas-veenhuis-Q0AXQ8UctBc-unsplash

Om bloggen

I den här bloggen delar Matilda Konkell, kommunikationsansvarig på Cool Company, med sig av tankar och funderingar kring projektekonomi, konsult- och frilansliv, arbetsmarknad och annat som hör arbetslivet till.      

Storslagna idéer är inget som skrämmer entreprenören. Ju galnare desto bättre!

You might also be interested in…

Tre snabba om privatekonomi

Tre snabba om privatekonomi

Det där med privatekonomi är inte alltid helt enkelt. Som tur är svarar får samarbetspartner Avanza på några av de vanligaste frågorna.
My Cool Story: Marta Ellby

My Cool Story: Marta Ellby

My Cool Story: Läs om Marta Ellby som gjorde frilansande till en kreativ lösning när covid-19 gjorde henne arbetslös.
My Cool Story: Jonathan Furelid

My Cool Story: Jonathan Furelid

My Cool Story: Läs om Jonathan Furelid som är kommunikationskonsult med inriktning mot finanssektorn.
My Cool Story: Tommy Andersson

My Cool Story: Tommy Andersson

My Cool Story: Läs om Tommy Andersson som är frilansande fotograf och sin alldeles egna chef.