Ska man välja jobb med hjärta eller hjärna?

Ett jobb är ett jobb säger man, men i ärlighetens namn så är det ju långt ifrån så enkelt. Vi spenderar i runda slängar 40 av veckans 168 timmar på jobb. Och då har jag inte räknat med eventuell pendlingstid, grubblerier på natten eller det där superviktiga samtalet mitt i middagen som inte kunde vänta till nästa arbetsdag. Oavsett arbetsform eller anställningsform är vi mer eller mindre känslomässigt investerade i våra jobb och uppdrag – för det är väl knappast vår logiska hjärnhalva som uppmuntrar oss att arbeta obetalt eller som en glaset-är-halvfullt-person skulle uttrycka sig ”go the extra mile”?

Men det finns en skillnad i att vara engagerad och bra på sitt jobb, och att vara engagerad, bra och känslomässigt investerad i sitt jobb. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, men det är en skillnad. Jag skulle vilja påstå att avsaknaden av känslomässig investering är lite som att äta antidepressiv medicin, topparna blir lägre men dalarna blir inte lika djupa. 

I en relation med en vän eller en kärlek vore det dödsdömt att inte investera känslomässigt om man vill att relationen ska blomma, men frågan är om relationen till vårt arbete inte borde se lite annorlunda ut. Sömnlöshet, lite lätt ångest, obeskrivlig snabb lycka, höga toppar och djupa dalar. Hör det verkligen till arbetslivet? Och i så fall, orkar en människa med känsloberg- och dalbana både hemma och på jobbet? Jag är tveksam.

Sen finns det ytterligare en aspekt. Moralen och den där viljan att göra något betydelsefullt som ligger en nära om hjärtat. Ska man prisa ner sig för uppdrag eller jobb som har ett moraliskt fint syfte? Å ena sidan behöver världen att alla drar sitt strå till stacken, å andra sidan kostar hyran lika mycket oavsett moralisk nivå på uppdraget. Det är väl helt enkelt så att det är svårt att betala hyran med karma. Samtidigt så ska man en gång ställas inför sig själv och tycka om den personen man står inför, både sitt privata och sitt arbetsmässiga jag.

Jag själv är en kraftig pendlare när det kommer till min inställning till jobb. Ena stunden räddar jag världen och romantiserar sena kvällar med Keynote, medan jag i nästa stund övar på att ”sätta gränser”. Men lika svårt som det är att hålla ordning på vad som är självkänsla och vad som är självförtroende, är det att identifiera vad som är en lagom balans när det kommer till jobbet.

Så tillbaka till frågan om man ska välja jobb med hjärta eller hjärna. Eftersom ingenting är svart eller vitt, och allt har en baksida och framsida så tror jag helt enkelt att receptet är såhär: är du en känsloperson – välj jobb med hjärnan, är du en karriärist – låt hjärtat vara med och bestämma.

Kanske blir vågskålen mer jämn då.