Att sätta frilans-guldkant på arbetslivet

Jag har en rastlös vän som vuxit upp. En sådan vän som hade svårt att sitta still och alltid var på väg någonstans. Men så kom karriären och ett annat liv tog vid.  

En eftermiddag när regnet tar i som värst träffar jag min vän. Jag sneglar på henne och ser att det börjat klia i hennes fingrar, ser att hon känner att rummet krymper en smula, och känslan av att man gått runt i sitt ekorrhjul ett varv för långt smyger sig på igen. Den gör det sisådär 3–4 ggr om året för henne. Jag känner henne så pass väl att jag vet att hon just nu undrar varför hon inte äter färsk mango och plockar skräp på en strand i Indonesien? Eller testar att leva som fransk i Paris ett år? Ville hon inte bosätta sig i alperna en tid och ha skidbacke och gulasch närmre än en lång resa bort?

Åren går och den tid som blir över mellan jobb och måsten räcker inte till för att uppfylla några drömmar. Semestern fylls av en släkting som vill ses, några dagar av nedvarvning, födelsedagsfirande för alla som envisas fylla år på sommaren och sen den där veckan som bara är för henne och hennes pojkvän. Underbara somrar, men de rymmer varken skräpplock i Indonesien eller att acklimatisera sig i Paris. Snart är de äldre. Kanske skaffar de barn. Och sen är de ännu lite äldre. Rummet krymper lite till.

Jag kanske bör ta tjänstledigt, säger hon. Kanske säga upp mig och bara kasta mig ut mot drömmarna. Jag har hört det här förut och frågar vad det egentligen är som stoppar henne? Hon suckar lätt och säger att hon inte är 20 längre och har en karriär att tänka på, man kan inte bara dra iväg.

Covid-19 gjorde entré i mars 2020 och förde inte mycket gott med sig, förutom en sak. På bara några veckor, i vissa fall dagar, flyttades verksamheter från kontor till digitala verktyg.

Företagsledare runt om i världen fick märka att det faktiskt fungerade att arbeta med personal på distans. Arbetstagare och uppdragstagare fick en större frihet att styra över sin tid. Det blev i någon mån en upprättelse för den digitala nomaden och frilansaren som stridit för att vara just fri, åtminstone geografiskt fri.

När arbetstagare och uppdragstagare i ungefär åtta månader bevisat sin kompetens och lojalitet digitalt finns snart väldigt få hinder som stoppar människor från att lägga på det extra lagret av geografisk frihet. Som jag sa till min vän, det kan bli svårt för arbetsgivaren att uppmuntra jobb på distans, men ha en åsikt kring var den distansen är.

Jag vet att hon trivs i sin arbetsroll, och är uppskattad på sitt jobb. Men hon kommer nog i slutändan, när vi hamnat i situationen med de kliande fingrarna en gång för mycket, att välja drömmarna och leta efter ett nytt jobb därefter. Men det slår mig att covid-19 och den omställning till den digitala arbetsplatsen ändå måste möjliggjort för min vän att slippa välja mellan sitt jobb och sin dröm. Hon borde rent teoretiskt kunna ta med jobbet till drömmen.

Kanske är det precis nu som möjlighet att jobba och samtidigt uppfylla sina drömmar blev möjlig för fler. Det här är egentligen inget nytt. Vi har en grupp arbetstagare som gör precis det här, som lyckas under precis de här formerna – frilansare.

För det är nog i slutändan så att arbetsgivare och uppdragsgivare alltid kommer ha svårt att konkurrera med våra privatliv, våra personliga kall och våra drömmar. Men jag tror att för den arbetsgivare som vågar löpa linan ut så har möjligheterna att behålla kompetent och dedikerad personal aldrig varit större.

Jag skulle inte bli förvånad om min vän är en fast anställd digital nomad på en strand i Indonesien när pandemin är över. 

 Låt oss alla lära av frilansarna