Allt är som vanligt, nästan.

Klockan ringer 06.50. Min vana trogen puttar jag på min sambo som vet att det är dags att trycka på knappen till kaffebryggare. Jag ligger kvar med kisande ögon, känner att doften av nybryggt börjar sprida sig, lyssnar till min sambo som somnat om. Efter frukost, dusch och val av kläder efter väder går jag ut och börjar promenera mot slussen. Det är vårsol och fortfarande behövs halsduken. Allt känns nästan som vanligt. Fram till att jag når över bron till Gamla Stan. Där vänder jag och går hem igen. För allt är inte som vanligt. Hemmakontor vecka 6. När jag kommer hem packar jag fram min stora skärm, den nära på ergonomiskt riktiga stolen och öppnar min dator. Det finns kaffe kvar från morgonen som jag häller upp av. Jobbdagen kan börja. På några få veckor har jag vant mig vid att ringa in via Zoom och Whereby till mina möten, hålla chattkanalen Slack igång för det dagliga surret och ta regelbundna bensträckare runt om i min lägenhet. Det fungerar bra, det här sättet att leva har blivit vardag.

Jag tycker att det är intressant hur snabbt vi kan ställa om, vänja oss, anpassa oss. Det som var otänkbart för en kort tid sedan är inte längre en främmande tanke. Jag funderar på om det är för att jag tillhör den yngre generationen. Den som inte jobbar kvar på samma arbetsplats i mer än 3–4 år. Den som får plats med flera karriärer i ett arbetsliv. Kanske. Många, liksom jag, har säkert tänkt tankar de senaste veckorna om att hoppa på en ny utbildning, byta karriär och sadla om till en tryggare sektor. Kanske ska man bli sjuksköterska eller lärare. Tillbaka till trygga yrken.

Pandemin som har ställt allt på ända och ifrågasatt vårt sätt att leva och jobba för inte mycket gott med sig. Men vår förmåga att anpassa oss och ställa om ska vi ta vara på. Kanske är det inte just yrke som kommer bli mest nödvändigt att byta om det stramas åt ytterligare, det kanske snarare är sättet att arbeta. Kanske blir ett yrke ett eget företag. En tillsvidareanställning blir en frilanstjänst. Det får tiden utvisa, men vi kan åtminstone vara trygga i att vi klarar förändring. Vi ställer om, vänjer oss, anpassar oss.
Allt kommer nog inte bli helt som det var innan. Men tillslut kommer det kännas som vanligt, nästan.