Jag är flygfärdig

Det var synd om mig när jag insåg att vi ska fortsätta jobba hemifrån under hösten. Jag får väl sjunka ner i soffan igen, jag kommer få ännu sämre hållning och ryggont, mitt matbord får fortsätta vara arbetsbord. Nåväl.

Förra fredagen anordnade vi på Cool Company tillsammans med Creative Hub Sthlm premiäreventet av Concrete Talks – ett samtalsforum med fokus på det flexibla arbetslivet. Tillsammans med en panel diskuterade vi ämnet ”Från skrivbord till köksbord – hur gör vi nu?” (Se samtalet här). Som moderator i samtalet navigerade jag mellan panelens olika infallsvinklar och lyssnade intresserat i resonemang kring vikten av att bibehålla det sociala, trots hemmakontor.

Men så inflikade jag med en personlig reflektion om hur jag själv varit positiv till hemmakontor när vi i mars packade ihop datorerna, men att jag efter sommaren kände mig ganska matt när jag möttes av beslutet att hemmakontoret även fortsätter i höst. Jag vill ha tillbaka mitt hem, jag är orolig för ryggproblem, jag vill ha variation. Jag avslutade mitt utlägg med frågan om detta kan vara ett tecken på en backlash, dvs att vi som önskat oss frihet nu inte vill något hellre än fasta kontorstider, under hypotesen att man vill ha det man inte kan få?

Vår kloka panellist Johan Waara, arbete- och organisationspsykolog vid Uppsala Universitet, svarade snabbt med att man kan vända på det – lös det! Han fortsatte sitt utlägg med att man inte ska glömma sitt eget ansvar, och inte sitta som en gapande fågelunge, och rundade av med punchlinen – lättja är inte vägen fram.

Vettet började återvända till mitt medvetande och den handlingsförlamning jag bekvämt krampat mig fast vid gled mig sakta ur händerna. Jag var besegrad. Kanske har jag nått den femte fasen i Kübler-Ross-modellen för sorgens fem faser, acceptans. Jag har nog lika mycket förstått som accepterat att ansvaret för min hälsa och mitt välbefinnande till stor del ligger hos mig. Situationen är inte optimal, så är det. Vi alla är nog eniga om att vi föredrar en vardag som är pandemi-fri. Men nu är det som det är.

Jag, och mina jämlika fågelungar behöver se vår egen roll och ta ansvar över vår situation i den mån som det faktiskt är möjligt. I min pånyttfödelse som vuxen har jag anmält mig på en grundkurs i yoga för att stärka bålen, jag har övergivit soffan för mer varierande arbetsställningar och arbetsplatser, och jag packar bort hemmakontoret när klockan slår fritid. Som frilansare har gjort i alla tider, jag får lära av våra användare helt enkelt.

Mina dagar som gapande fågelunge lider mot sitt slut, jag är flygfärdig.