Jag längtar efter att välja min ensamtid

Jag har egentligen en rejäl sväng av ensamvarg och hemmakatt i mig. På pappret passar karantän och social distansering min livsstil ganska bra. Jag kan tacka nej till sociala sammankomster utan att hitta på en ursäkt, jag behöver inte få FOMO (fear of missing out) när jag väl tackat nej. Jag hamnar sällan i småprat-situationer och slipper krypa ur mitt eget skinn när en obekväm tystnad lägger sig (för det gör det ständigt i mitt huvud). Jag slipper trängas med människor och behöver inte ens påbörja debatten kring om kvällen ska stanna vid samtal över glasen istället för ett trångt och svettigt dansgolv. Så varför skaver det?

Nästan 40 procent av hushållen i Sverige är singelhushåll, det är den högsta siffran i världen. När Folkhälsomyndigheten inledningsvis uppmanade oss att inte sätta oss bredvid varandra på bussen skrattade jag lite för mig själv och tänkte att det behöver FHM inte oroa sig för, eftersom svenskar hellre står och klamra sig fast i en stolpe under bussens vansinnesfärd än att sätta sig bredvid en främling. Likaså tittar vi ner i marken när vi går på gatan så att chanserna ökar att slippa byta några ord med kompisens granne som vi träffat en gång på ett kalas. Egentid är heligt, och nog är det ändå så att vi egentligen suktar efter ett frilansliv så att vi själva även kan välja när vi vill interagera med människor under arbetstid. Ändå har Covid-19 fått till och med oss mest inbitna ensamvargar att klättra på väggarna.

Det som skaver är att valfriheten har försvunnit. Njutningen i att tacka nej, unna sig egentid, stanna vid bordet och vifta bort dansgolvet är inte njutbar när den är tvungen. Jag tror att det är samma känsla för de flesta, man känner av skillnaden mellan att vara ensam och vara själv.

Jag har flera gånger under de senaste veckorna hört människor jämföra vår nuvarande situation med frilanslivet ”ja, nu vet man hur ensamt och tråkigt det måste vara att vara frilansare.” Men frilanslivet följer samma logik. Det är valbart, det är inte belagt med strikta rekommendationer och det är inte statiskt. Jag tycker det är hög tid att döda myten om den ensamma frilansaren. Livet som frilansare innebär frihet framför ensamhet, och arbetsdagarna skiljer sig vitt och brett. Coworking space, jobba hos kund, ta med datorn till ett café eller hem till en frilansande vän. Och allt där i mellan. Även frilansarnas soffor har stått tomma under arbetstid. Men i snart två månader har de flesta av oss följt restriktionerna och tagit den plats i soffan vi tilldelats. Såväl hemmakatter, frilansare som sociala konstnärer.

Det kommer nog skava en tid till. Men snart ska jag nog kunna återgå till att få välja att tacka nej, smita från småprat och prioritera den där heliga egentiden igen.